tankar
Då satt man här igen,i soffan och glor på en tv skärm,och försöker att lätta trycket, som ligger på mitt hjärta som en stor och tung sten.
Men återigen kommer insikten att det inte är en sten på bröstet som hindrar mina lungor att andas,det är mitt hjärta som är så hårt av alla ärr och murar efter alla år av ett levende som jag idag betalar priset på.
Hjärtat är så nära sten det bara går ,att den knappt orkar pumpa runt blodet i min kropp ,och ger mig det syre jag behöver för att fungera.
Där finns inte mycket idag som kommer igenom mina murar,så fort någon kommer nära backar jag,drar mig undan,försvinner..inte för min egen skull,jag vill inte såra fler,
För jag vet att det kommer bli så det blir det alltid så varför utmana ödet
Den enda jag vill ha nära ,är min dotter ,hon är den som genom borrar alla lager av murar,min sten till hjärta,den enda med en enkel mening kan få mig att bryta ihop totalt .Det tog mindre än 24 timmar efter att hon kommit hem, innan hon med saknad i rösten frågar..."när är det mamma vecka"
Jag vet att hon inte menar något illa med det,
Men det spelar ingen roll det gör ont ändå..Det finns inget jag inte gör för det lilla livet, jag ger henne allt,uppmärksamhet, omtanke,kärlek,matriella saker,får henne att känna sig delaktig och viktig..jag sätter mig in i hennes kommande skolgång, jag tar henne till alla sjukhusbesök,bvc besök..
Jag vet att det låter som jag mjäkar med henne, men så är fallet inte ,hon har mycket frihet under eget ansvar,hon vet att var handling har en motkonsekvens ,jag har en hård men rättvis uppfostran ...
Men tanken på att hon skulle få reda på att hur jag känner,är helt otänkbart
Att jag vantrivs i denna by som gud glömde,att jag saknar mitt liv i Malmö ,att jag saknar min familj ,att jag har satt mitt eget liv på vänt,för hennes trygghet i hopp om att hon en dag vill bo med mig ..skulle hon veta, skulle hon bara klandra sig själv...det skulle jag aldrig kunna leva med..
