35 år gammal utblottad ensam bortglömd.ett spöke av mitt forna jag
,..Jag brukar säga att jag inte gör saker jag vet att jag kommer att ångra, för var är då meningen med att göra det.
Men nu har det hänt,jag sitter här en lördagskväll och mår skit rent ut sagt, för några år sedan valde jag bort ett liv jag levt på grund av ett annat val jag gjort....nä nu ältar jag samma låt igen..jag borde ha fölikat mig vid detta laget , men kan inte riktigt påstå att jag har gjort det..men något börjar att hända , jag har på senaste tiden känt smärta i mitt bröst där tidigare ett tomrum befann sig, och var gång jag ser mig i spegeln vill jag vända bort blicken,glöden är borta,leendet finns inte där, mitt självförtroende...det är tappat sedan länge tillbaka
...dom senate månaderna har jag gråtit mer än jag har gjort i hela mitt liv, det finns nätter jag inte sover alls,tankarna snurrar,tvivel blossar upp...jag sitter ofta inne hos min älskad dotter och bara tittar på henne i timmar..men då dyker andra tankar upp..är jag tillräcklig för henne ,kan jag ge henne det hon behöver,räcker jag till..har hon det bättre utan mig..jag menar vad kan jag för nytta ..vad ska jag lära henne,,att hata kvinnor,hur man lurar och bedrar, hur man gör för att belägra det motsatta könet, hur man utnytjar allt och alla för att få det man vill, eller ska jag lära henne att dömma folk efter hur dom ser ut, att ytlighet och ett vackert yttre är det enda som räknas och att lycka är att känna så många som möjligt att ha dom "rätta"kontakterna...nä säger du..jag kan inget annat säger jag.
.det val jag skrev om i början på detta inlägg grundas på två anledningar..nr1 lisa ( fast det var ingen överaskning) nr 2 . jag hittade en mentor som lärde mig allt han kunde..han skulle bli "pensionär" och ville inte att hans kunskaper skulle gå till splillo,,hans enda krav var att jag skulle göra detsamma när det var dags för mig att dra mig tillbaka .för att föra "traditionen" vidare, han fångade mig i ett skede då jag var lättpåverkad,naiv..och sårad mest av mg själv men ändå....här kommer det fina i kråksången...han lärde mig inte den viktigaste läxan av dom alla..att leva som en "fjärlil av natten " inte ger något gott , bara sårade kännslor , ensamhet , tvivel på sin egen storhet, förlorad självrespekt, förlorad tilllit på mäniskor ..och då har jag inte börjat prata om vad jag har förlorat än ..
varje dag stiger jag upp och hoppas att allt bara är en mardröm..att det inte har hänt ..men bevisligen är det lika sant var morgon..var morgon inser jag att jag måste leva med mitt val..varje morgon måste jag ge ett sken av att mitt liv är bra trots jag bara vill lägga mig ner i fosterställning och gråta alla de tårar som fallit för mig ,pågrund av mig..men det kan jag inte ..varje dag måste jag finna en anledning till inte ge upp..för att visa att jag är något att lita på ..för min dotters skull..och för varje dag blir det svårare och svårare..jag ser möjligheter att komma fram , både på ekonomisk nivå och på spirituell nivå..men vaje gång omkull kastas allt..nu senast var det min egen mor som satte krokben på mig..jag har fått ett jobb en bit här ifrån som kräver att jag bor borta i mellan 3 till 6 månader..ett jobb som innebär att jag kommer fram i målet rent ekonomiskt..men i ett samtal med min mor..ifrågasätts om det är rätt beslutat från mig " det är ju inte rätt mot din dotter att inte få träffa sin far på så länge"...jag vill ge min dotter världen, allt hon är värd .men i stället får hon en 35 år gammal ,utblottad ,ensam bortglömd.ett spöke av sitt forna jag till pappa..jag kan inte låta bli att tänka ...är hon inte värd bättre än detta *****************************.
